Hämtat från Wisby Allmänna Sångförenings jubileumsskrift, 1994 då kören firade 150 år.
Text: Eva Sjöstrand

”En av Amatörer gifwen Sång-qwartett begärdes Dacapo”

I augusti 1844 besökte Wisby Weckoblad en konsert i Oscarssalen i Visby, där Frälsningsarmén nu finns. Från den kvällen räknar vi grundandet av Wisby Allmänna Sångförening (Wasf). Carl Laurin hade samlat en grupp herrar kring sig och just denna augustikväll anordnade Musikaliska Sällskapet konsert. En kammarmusiker från Stockholm hade svårighet att genomföra sitt nummer. Men sångkvartetten sjöng så bra att de fick sjunga sitt stycke igen.

Carl Laurin var prästson från Burs, sjunde syskonet av nio. Redan som tonåring samlade han sina jämnåriga att sjunga var söndag i prästgården i Burs. Som student hamnade han i Uppsala och där grundade han Uppsala Allmänna Sångförering 1842.

Två år senare var han på plats som nyutexaminerad lärare i Visby. Här blommade musiklivet bland stadens 4 000 invånare. Musikaliska Sällskapet var nybildat men det var med Carl Laurin som sången fick ordnade former. Själv beskrivs han som en utmärkt sångare och en skicklig fiolspelman. Men också som en drömmare, en vek och kontemplativ natur med stark dragningskraft. I fyra år ledde han sin kör. Sedan sa hälsan stopp. Han led av en bröstsjukdom och av en själens sjukdom innerlig, obesvarad kärlek till en gotländsk kvinna. Han fick rådet att kurera sig i varmare länder. Hans sångarbröder i Uppsala höll kyrkokonsert och samlade in pengar. 1852 klev Carl Laurin ombord på Visbybriggen ”Hermelin” på väg mot Brasilien. I Bahia i Västindien fick han gula febern och dog. Där är han begravd och på hans gravsten finns inskriptionen från den dikt han tonsatte och som Peter van Tour nu har arrangerat så den alltjämt finns på Allmännas repertoar: ”Mitt liv är en våg”.

”Inträde i sångföreningen står öppet för hvar och en, som med färdighet i sång med anlag eller intresse och nitälskan derför, förenar ett städadt uppförande” skrev stadgarna 1848. Sexton män ur Visby borgerskap ägde de egenskaperna och samlades första året. Föreningens medlemmar var indelade i sångare och icke sångare. Sångarna var antingen öfvande eller icke öfvande. De öfvande var pliktiga att bevista varje sångsammankomst, de icke öfvande sammanträdde på anförarens särskilda uppmaning.

Det var hos Gabriel Herlitz man träffades, rådmannen och magistrats-sekreteraren. Vi känner honom som upptecknare av gotländska folkvisor. Han lär också ha varit en utmärkt Bellmansångare till luta.

Jacob Bolin, kapten i nationalbeväringen och gymnastiklärare vid läroverket var pukslagare i Musikaliska Sällskapets orkester och kunde ta plats i vilken av Allmännas stämmor som helst. En annan storsångare var prosten i Fole, Anton Julius Lyth. Hans röstomfång från grova G till höga C räckte också för den så kallade Oxarian ur Mèhuls musikdrama ”Målaren och modellerna” som brukade uteslutas när verket sjöngs vid kungliga Operan.

Valborgsmässoafton var Allmännas högtidsdag och firades med konsert där behållningen gick till sångarföreningen. 1849 har Allmänna sin första egna koralkonsert i S:t Nicolai ruin. Fosterländska och gotländska visor varvades och biljetter kunde köpas i förväg för 48 öre på stadens apotek.

Efter Carl Laurin tog Wilhelm Söhrling över dirigentpinnen. Han ledde kören i över 30 år. När han fyllde 60 lät han meddela att han inte längre orkade sjunga in alla stämmor inför varje repetition!. Under Söhrlings många år fanns glansdagar men också tider av stillhet, år då man man inte hade en enda sammankomst. Då väcktes förslaget att låta Allmänna gå upp i Musikaliska Sällskapet. Men det hindrade den gotländske märkesmannen Per Arvid Säve. Han sjöng inte själv, men bjöd hem körmedlemmar var måndag kväll i sitt hus intill läroverket. Säve bjöd på tesupé och den som uteblev kunde vänta sig bannor. Flitigast av sångarna på den tiden var affärsmannen Johan Theodor Lundin. Han sjöng i Allmänna hela sitt vuxna liv. 82 år gammal stupade han år 1900 på sin post. Han blev förkyld i Allmännas Valborgståg och förkylningen lade honom i graven.

Med det nya seklet kom en ny och flitig dirigent, Ernst W Korsell, smålänning och sekreterare i Hushållningssällskapet. Han ledde kören på flera resor. 1901 sjöng man i Borgholms slottsruin. 1910 reste kören med ångare till Burgsvik och sjöng i Öja kyrka.

Friedrich Mehler har hållit i taktpinnen i 30 år under 1900-talet. Manskör i fyra stämmor har sjungits i 128 år. Allmänna har levat sida vid sida med manskören NS, Nio Sångare i Visby. På 1970-talet vandrade manssången vidare i NS medan Allmänna Sången öppnades för kvinnor och fick en annan inriktning.

”Ingenting är säkert förrän det har hänt”

Det valspråket var körens under 1980-talet. Allmänna Sången Visby har en spännande modern historia. I 128 år var kören öppen enbart för män. 1972 vann damerna inträde. Männen sjöng redan i manskören Nio Sångare, NS. I Allmänna Sången ville de sjunga med sina fruar.

Lars-Erik Gottlander dirigerade och körmedlemmarna lär under övningen ha varit knäpp tysta! Herrarna sjöng in våren från läroverkets trappa. Kören sjöng på sjukhem och vid julkonserter i Domkyrkan. 1975-76 gjorde man operan ”på Sicilien”. Lars-Erik Gottlander slutade och avlöstes av flera, bland dem Eva-Lis Hammarström. 1979 kom Lena Björk och Dag Franzén.

Lena Björk ledde kören i tolv år, Lena och Dag med brett musikaliskt kunnande och ett brett kontaktnät. Första större uppdraget var att ta hand om den internationella musikorganisationen Jeunesse Musical i Visby. Kören bjöd på middag i gotländsk stil och sjöng så att musikkännarna inte ville gå därifrån.

När kören visat sin arrangörsförmåga bjöd Dag och Lena in till sitt eget bröllop. Det hölls i gotländsk tradition en oförglömlig sommarhelg i Hellvi 1981 och filmades av TV.

Vår första gemensamma utlandsresa gick med Rikskonserters buss tillsammans med Madeleine Uggla och SMI-kören till Kesckemet i Ungern 1982. Två av körens medlemmar sjöng den sommaren i Jeunesse Musicals världskör. På hemmaplan sjöng vi ”Carmina Burana” tillsammans med Visby kammarkör samma år.

Allmänna Sången hade både en förkör och två barnkörer. Lena ledde oss in i samarbeten med Gotlands balalajkor, med orkestergruppen Dracula/Ormika. Vi skapade en ny vårkonserttradition i S:t Hansskolans aula med havet och staden utanför. ”En enda liten svala” hette Theodorakisprogrammet vi sjöng där tillsammans med Ormika. Publiken vägrade att gå hem. De krävde extranummer efter extranummer tills vi lovade att öppna alla fönster och sjunga dem hem genom staden!. ”Jag är en människa i världen” ekade ut över Visby.

Inte kan ni resa till Grekland och sjunga grekisk musik? Visst kunde vi. Vi blev mottagna med öppna armar. Sommaren 1987 gästade vi Kavalla och framträdde på idrottsplatser och arenor och det var helst Theodorakis musik grekerna ville höra.

Ungern, Spanien, Danmark – RESAN med Lena gjorde vi ändå 1989. Som första utländska kulturgrupp besökte vi vår vänö Ösel, Saaremaa i Estland som varit stängd i 50 år! Lenas mamma Öije flydde från Sörve på Ösels sydspets 1944. Nu tog hon oss med tillbaka. Vi tassade som i tofflor för att inte störa. Samtidigt kunde ingen undgå att beröras av Öijes känsla att komma hem.

Kören Lyra gav oss ett fantastiskt mottagande. Deras dirigent Svetlana, vars mor var skolkamrat med Öije, svepte sångarna i ”Uti vår hage” den natten vi kom. Dagarna var oerhört intensiva, episoderna oräkneliga. Sommaren 1990 kom Lyra på svarsbesök hos oss. De möttes i Slite av Öije med besked att Lena fått en son samma dag! Lena överträffade sig själv när hon dirigerade båda körerna i Almedalen – på permission från BB.

Lena Björk samarbetade också med svenska musiker som Robert Sund, Lars Jansson och Gunnar Eriksson som förde oss in i Lasse Gullins värld. ”Allting har sin tid” sjöng Lena Björk 1991 i S:t Nicolai ruin, Peter Gullins spelade på sin pappas saxofon. Också tidningens recensent uppfattade att då stod tiden stilla.

Georg Riedel var näste samarbetspartner. Lena letade i sin mormors skatt av texter frän Ösel, texter utan melodi. Georg gav dem nya, och tonsatte också några av Säves insamlade texter – än en gång spelade Säve en roll i Allmännas historia! Vi sjöng dem i Visby 1991 med Georg Riedel och pianisten Stefan Nilsson. Samma år flyttade Lena Björk och Dag Franzén från ön. Kören var villrådig. Under ett par års tid delade sedan systrarna Gertrud Jacobsson och Gunnel J Mauritzon ansvaret. Med Gertrud gjorde vi en bejublad jultablå i S:t Hansskolan, med Gunnel och Hemses musiklinje ett uppmärksammat Duke Ellingtonprogram.

Våren 1994 fick Allmänna en manlig dirigent. Det var holländaren Peter van Tour som friskrev sig från alla tolkningsförsök av gotländska texter, men som tonsätter och arrangerar gotländsk folkmusik i en takt vi inte trodde var möjlig!